Biståndet - en bransch utan humor?
Tomas Bolme, skådespelare, politisk aktivist och satiriker samt tidigare fackordförande; Svjetlana Duric, handläggare på Palmecentret, Mellanöstern och Nordafrika; Pelle Hanæus, vice ordförande Clowner utan gränser.
En efterlysning på nätet om roliga historier om bistånd gav inte ett enda svar. Men biståndsfolk kan brista ut i gapskratt, det märktes på Global Bar om humor i den egna branschen. Mest skratt väckte kommentarer om biståndets storfinansiär – Sida.
Går det att skämta om något så allvarligt som bistånd? Kan för mycket demokrati tunna ut humorn? Har biståndsarbetarna fastnat i godhetsfällan och glömt bort att ha distans till sig själva?

Det var några teman som ventilerades när Global bar tog sig an frågan om humor i biståndet – om det skämtas om detta allvarliga ämne och vad man i sådana fall skrattar åt. Tre kompetenta svaranden fanns på plats – Tomas Bolme, som bland annat spelat politisk satir med Fria Proteatern, Pelle Hanæus, vice ordförande i Clowner utan Gränser samt Svjetlana Duric, handläggare på Palmecentret. Samtalsledare var som vanligt David Isaksson på Global Reporting.
Han konstaterade inledningsvis att hans förfrågan på nätet inför kvällens bar om roliga historier från biståndsbranschen inte hade gett ett enda resultat.
- Finns det inget kul att berätta om oss eller har vi ingen humor? undrade David Isaksson och gav en kort karaktäristik av folk i biståndsbranschen:
- Det finns i princip två kategorier: självsäkra, omgifta män i 60-årsåldern som jobbat i branschen hela sina liv, kan den utan och innan och gör som de vill, samt unga idealistiska, ambitiösa och superduktiga kvinnor som sliter ut sig på korttidsuppdrag. Ingen av dem har väl särskilt mycket humor!
- Och så finns det alla vi andra, för vi vill ju inte höra till någon av de där kategorierna, lade han till med en blinkning till publiken.
Tomas Bolme förklarade tröstande att bistånd inte är den enda bransch som kan uppfattas som humorbefriad.
- Det finns många sådana yrkesgrupper.
Fackföreningsrörelsen är ett exempel enligt Bolme, som vid sidan av skådespelarkarriären också varit ordförande i Teaterförbundet.
- När det nyinstiftade priset till ”Årets roligaste TCO-are” skulle delas ut fanns det ingen given kandidat. Till slut enades juryn om att ge det till Jaan Kolk, förbundsdirektör i Teaterförbundet, med motiveringen att det nästan är omöjligt att höra vad han säger och han kan ju därför ha sagt något roligt.
På frågan om det skulle gå att göra satir av biståndsbranschen svarade Bolme med sitt berömda vänligt sataniska leende att det var absolut möjligt – och till och med önskvärt. Själv har han varit engagerad i bistånd till teatergrupper i utvecklingsländer via Federation Internationale des Acteurs, FIA, och LO-TCO Biståndsnämnd.
Ni åker och skämtar i miljöer där människor har blivit massakrerade, krigsskadade eller drabbats av katastrofer. Är det kul, var David Isakssons första fråga till Pelle Hanæus från Clowner utan gränser.
- Vi jobbar med humor och skratt som något hälsobringande. Vår mission är att skicka clowner till barn och samhällen i kris. förklarade han.
- Förut sade vi att vi skulle ta skratt dit skrattet hade tystnat – men vi har insett att skratt finns även i de mest fasansfulla miljöer. Det handlar om överlevnad. Särskilt barn har ett oerhört behov av att bli sedda och bekräftade. De möter oss clowner direkt. Vi är här! Se oss! Vi är med! Ofta blir det ett otroligt gensvar.

Att clowneri ska ingå i biståndet är inte givet. Det finns skeptiker, förklarade Pelle Hanæus och rev ned kvällens första rejäla gapskratt med formuleringen: ”Man säger om oss att vi bedriver utvecklingssamarbete utan mottagarperspektiv.”
- Skrattar ni även när ni gör er LFA-matris, undrade David Isaksson – alltså det frågebatteri man måste besvara för att få Sidastöd till biståndsprojekt.
- Absolut – men uppgivet, blev svaret.
Panelens enda kvinna, Svjetlana Duric, är bosnienserb och kom till Sverige som flykting 1992. Inom några år hade hon lärt sig språket och skaffat sig ett jobb. Hon berättade livfullt om mötet med det stela och politiskt korrekta Sverige.
- Här fanns massor av välvilliga socialarbetare som ville ta hand om mig. Men jag ville klara mig själv!
Hon berättade att hon växte upp med en betydligt kärvare människosyn och råare humor än vad som är acceptabelt i Sverige, och gav ett exempel på en historia från Sarajevo under belägringen:
Två män möts och talar om hur svårt det är att leva utan mat, el, gas, telefon och så vidare.
- Det är faktiskt svårare i Sarajevo än vad det var i Dachau, säger den ene.
- I Dachau hade vi i alla fall gas…

Denna mer grovkorniga humor utvecklas ofta i miljöer där livet är särskilt svårt, menade Svjetlana Duric, och gav ännu ett exempel, från Palestina:
En av Palmecentrets medarbetare, en ung kvinna, passerade varje dag en vägspärr på väg till jobbet. Där fick hon ögonkontakt med en av de israeliska soldater som iförd hjälm, skottsäker väst och maskingevär visiterade henne och övriga passerande palestinier. Det gick några månader, och en dag var vägspärren borta – till stor lättnad för de boende i område.
- Men vår medarbetare ropade – var är min vägspärr, jag vill ha tillbaka den och min soldat!
Och det är ju inte särskilt politisk korrekt!
Kan för mycket demokrati tunna ut humorn, undrade David Isaksson.
Det kan nog stämma, menade Svjetlana Duric.
- I Bosnien kan vi skämta om nationella egenheter hos serber, bosnier och så vidare – men det skulle aldrig gå att göra här. Svenskar tar allt sådant på allvar.
Bland barbesökarna fanns som vanligt en hel del Sida-medarbetare.
- Skrattar ni inte åt att Sida-personalen inte får resa mer i år, undrade David Isaksson. Enligt vad Sidas ledning meddelade för någon månad sedan tog anslaget för resor slut innan året var till ända.
- Det är ju oerhört komiskt!
Det längsta skrattet under kvällen gällde också Sida. Det var när Svjetlana Duric berättade att Palmecentret fått kritik för att de missat genderanalysen i en projektansökan. De uppmanades av Sida att använda en analysmodell som publicerats på Sidas hemsida.
- Vi började leta på hemsidan och hittade tio genderanalyser – alla olika!
- Alltså, mycket papper är det när det gäller Sida…
Vad det säger om biståndsbranschen att just den kommentaren väckte allra mest munterhet är något för en kommande bar att reda ut…
Agneta Carleson/Global Reporting











Kommentarer
Mottagarperspektiv.
Jag hörde, av en clown som var med, om när Clowner utan Gränser besökte ett afrikanskt land och 100 barn i femårsåldern skräckslagna och gråtande förtvivlat gömde sig i rädsla för de glada clownerna som ville sprida skratt. Tydligen blir inte mottagarperspektivet alltid som man tänkt sig när de som genomför biståndet är gladare än den som ska ta emot det... //Inger.
undertecknat
Jag som skrev svaret till Ingers kommentar heter Pelle Hanæus och sitter i Clowner utan Gränsers styrelse. Jag har medverkat till expeditioner i nio länder och sett ca 100 föreställningar i fält.
Den 3 december har vi vernissage på utställning av fotografier och texter från sommarens östeuropa-expedition. Från kl 18 på Galleri Marie Leveau på Hornsgatan 66, Stockholm, Svezia. Varmt välkomna!
Jag hörde, av 100 clowner som
Jag hörde, av 100 clowner som var med, om 100.000 barn och vuxna som kiknade av skratt under clowners besök och hur barnen härmade clownernas lek och sen bad dem att komma tillbaks, så fort de kunde. Clownerna kunde inte lova att de kunde komma tillbaks, eftersom utv.samarbete med kultur blir baktalat så fort tillfälle ges.
Clowner utan gränser arbetar med mottagarperspektiv och hyllar sådant. Utan det, inget skratt. Jag känner inte till incidenten som Inger återger. Jag undrar hur berättelsen om de gråtande femåringarna slutade.
(Jag hörde, dessutom, av en clown som var med - det här var i Indien - att tusen självspelande pianon föll rätt ner på scenen och framförde champagnegaloppen, utan att någon märkte det!)