Bilden av katastrofen

Var medias bild av jordbävningskatastrofen på Haiti sann? Och hur beroende är hjälporganisationerna av journalisternas rapportering för att få in pengar? Det var några av frågorna på Global bar den 11 februari.

Ekoreportern Vladislav Savic och Urban Andersson, fotograf på Aftonbladet, var medias representanter i panelen. Båda tyckte att den bild av kaos och våldsamheter som beskrevs i media många gånger var överdriven.

– Jag har varit på Haiti två gånger tidigare, och situationen var betydligt oroligare då, nu fanns ju polis och militär i alla gathörn, sa Urban Andersson. Jag upplevde inte att det var ett  laglöst land, ibland undrar jag om vi var på samma ställe.

– Jag håller helt med Urban, sa Vladislav Savic. Reuters och AFP skrev om machetegäng, och det gick vi på när jag var kvar i Sverige. När jag några dagar senare kom till Haiti såg jag att det inte alls var så. Det fanns en förväntning om att det skulle vara våldsamt och då agerade man efter det.

Tomas Brundin, kansliråd på UD-UP instämde i att bilden var överdriven men tillade att det ibland handlar om hur man vill skildra saker.

– När vi delade ut tält i en by uppstod det tumult. Några började slåss om tältet och en journalist slogs ner. Men då slutade männen plötsligt slåss, hjälpte journalisten upp, och fortsatte sedan att kämpa om tältet. Där kan man ju som åskådare välja vilken bild av händelsen man vill publicera.

Men bilder måste snabbt skickas hem till Sverige för publicering, påpekade moderatorn David Isaksson. Hinner man då lägga tid på att välja rätt bilder?

– Det gick inte att publicera de flesta bilderna, så som de såg ut med lik över hela gatorna, svarade fotografen Urban Andersson. Jag sållade ut de minst hemska och skickade dem. Det var för djävligt där.

Blir man hårdhudad av att vara ute och bevaka sådana här katastrofer?

– Nej, svarade Urban Andersson, det är en myt tror jag, men jag är lite beredd när jag åker iväg.

Louis Riddez, till vardags kirurg på Karolinska sjukhuset var på plats på Haiti för Läkare Utan Gränser. Han har varit ute på flera liknande uppdrag tidigare, men precis som de andra tre i panelen tyckte han att det här var det värsta han varit med om.

– Det är viktigt att man inte blir hårdhudad, då ska man nog sluta åka iväg. Man måste ha känslor, och debriefing är viktigt. Ibland stod man på sjukhuset och ville bara gråta, med barn som skulle amputeras. En annan stund kunde man vara glad när man ser vad man lyckats åstadkomma.

Att det finns en symbios mellan media och biståndsorganisationer, det var alla överens om. Om man inte förmedlar bilden av vad man ser, då öppnar ingen plånboken. Men att journalister utnyttjas av organisationer, det ville Vladislav Savic inte hålla med om.

– Jag vet att Läkare Utan Gränser uttalar sig i media för att få pengar, men min granskande roll är att bortse från detta. Precis som när jag träffar politiker – de har ett budskap, men jag har mina frågor.

Tomas Brundin på UD var förvånad över det stora engagemanget bland svenskarna.

– Vid tsunamin i Thailand hade vi ju den stora identifikationen med många svenskar som var där, men Haiti är mer okänt för svenskarna. Haitierna kände vårt engagemang, men de frågade också: ”Varför kommer ni bara hit när en massa människor dör? Varför skriver ingen om den långsamma fattigdomen, med människor som långsamt dör?” Om vi skulle stanna kvar och jobba långsiktigt, det var en fråga jag ofta fick.

Att det är viktigt med långsiktighet tyckte även Louis Riddez som hellre såg att man satsade på de organisationer som redan kan området och har en infrastruktur på plats, och som kan stanna kvar i flera månader.

– Media fokuserar mycket på det konkreta, fortsatte Tomas Brundin, men de har svårare att prata om organisatoriska frågor eller om genomförandekapaciteten. Det passar inte den mediala dramaturgin. Det längre utvecklingsarbetet är svårare att skildra än ett flygplan som landar.

Man måste tänka långsiktigt redan från början, i katastroffasen, menade Tomas Brundin, och det är viktigt att involvera Haitis befolkning i återuppbyggandet.

Men Vladislav Savic tyckte de hade ett långsiktigt perspektiv, och att det inte alltid var viktigast att skildra det som Sverige gjorde på plats.

– Den presskonferens som hölls om att Sverige hade byggt ett tält, det var pinsamt. Det var inte det som var storyn att skildra då, utan barn som var hungriga.

Och han fortsatte till Louis Riddez på frågan om långsiktighet:

– Ni vill att media ska uttrycka långsiktighet, men ni i Läkare utan gränser, ni tillhör ju ”brandkåren”.

Tomas Brundin tyckte att journalisterna ändå åstadkommer mycket med sitt jobb och de ger ett bra stöd.

– Utan deras rapportering av vilken verklighet vi jobbar i, då hade vi inte kunnat göra vårt jobb.

David Isaksson avslutade barens diskussion med att vända lite på sin ursprungliga fråga om mediabilden:

– Den schablonbild om Haiti som mediekritiker drar fram, det är kanske den man bör kritisera, och granska mer.

/Susanna Wasielewski Ahlfors